I den föregående publikationen av denna sektion talade vi om anledningarna till varför det är nödvändigt att göra ett extrajudiciellt krav innan de förberedande stegen för stämningen påbörjas i civilrättsliga och kommersiella tvister, och en av dessa anledningar är att det är ett perfekt sätt att avbryta preskriptionstiden för de möjliga rättsliga åtgärder som ska vidtas.
På Albos Law, när en klient tillhandahåller oss den nödvändiga dokumentationen för att studera genomförbarheten av det specifika ärendet som har presenterats för oss, är en av de första åtgärderna vi vidtar inom ramen för studien att verifiera att vi är inom rätt tid för att kunna vidta de rättsliga åtgärder som vi anser vara lämpliga för kravet.
För detta ändamål är det nödvändigt att identifiera den rättsliga åtgärden som ska vidtas och dess tidsbegränsning eller preskriptionstid för dess utövande; och det bör beaktas att det finns åtgärder som är föremål för en tidsbegränsningsperiod, och denna, till skillnad från preskriptionen, är inte avbrytbar.
Som exempel kan nämnas åtgärden för att ogiltigförklara ett avtal på grund av brister i samtycke eller felaktigt handlande (artikel 1301 i den spanska civillagen), vars tidsbegränsning är 4 år, eller åtgärden för att rätta till dolda fel som går ut efter sex månader, räknat från leveransen av den sålda varan (artikel 1490 i den spanska civillagen), bland många andra.
Det är viktigt att ha i åtanke att det inom civilrätten i Katalonien finns en preferens för tillämpningen av den katalanska civillagen, som föreskriver andra tidsbegränsnings- och preskriptionstider än de som fastställs i den spanska civillagen.
Som exempel på tidsbegränsning, sedan den 1 januari 2018, med antagandet av den sjätte boken i den katalanska civillagen, försvann åtgärden för dolda fel för försäljning och köp, och ersattes av åtgärden för bristande överensstämmelse. Även om kraven är liknande för dolda fel, har köparen i Katalonien mer tid än en köpare som genomfört transaktionen baserat på den spanska civillagen, och specifikt två tidsbegränsningar: när felet uppstår har köparen två år på sig att meddela säljaren om bristen på överensstämmelse; och, när felet har meddelats, har köparen tre år från det datum då meddelandet gjordes för att vidta lämpliga rättsliga åtgärder.
På samma sätt, när det gäller preskription, preskriberar åtgärder som inte har en specifik tidsbegränsning i Katalonien efter 10 år (art. 121.20 i den katalanska civillagen), medan den spanska civillagen har fastställt en preskriptionstid på fem år (art. 1964). Ett annat fall av skillnad i preskription är åtgärder som härrör från icke-kontraktuella vårdslösheter, medan art. 1968 i den spanska civillagen fastställer en preskriptionstid på ett år, fastställer art. 121.21 i den katalanska civillagen en preskriptionstid på tre år.
När det gäller skillnaderna mellan tidsbegränsning och preskription har rättspraxis fastställt följande:
- Tidsbegränsning träder i kraft med den blotta tidens gång, medan preskription börjar från förutsättningen om att innehavaren har övergivit sin rätt, och inte har vidtagit den rättsliga åtgärden inom en rimlig tid fastställd av lagen.
- Som vi påpekade kan preskription avbrytas – till exempel genom en tillförlitlig kommunikation till den svarande, det extrajudiciella krav vi nämnde i vår tidigare publikation -, medan tidsbegränsningen inte kan avbrytas och utgår genom tidens gång.
- Inom ramen för de aktuella rättsprocesserna måste tidsbegränsning åberopas på begäran av en part, till skillnad från preskription som kan (och måste) bedömas ex officio av domstolen som ansvarar för rättegången.
Det är därför uppenbart att det är avgörande för ärendets genomförbarhet att genomföra en första studie av tidsfristerna, och när det har bekräftats att vi är inom tidsramen för att vidta de rättsliga åtgärder som vi anser vara lämpliga för ärendet, är nästa steg att noggrant granska all dokumentation som tillhandahållits av klienten, för att fastställa ärendets rättsliga genomförbarhet i termer av bevisföring och styrkande av de fakta som inträffat.